Källa: http://www.producentansvarsguiden.se/index.php

 

Logotyp Producentansvarsguiden

Producentansvar på 3 minuter

Nästan alla produkter som används i samhället kommer så småningom att kasseras och bli till avfall, vilket måste tas om hand för att vi ska få en bra miljö. Avfallet måste därför samlas in, transporteras, sorteras och sedan förstöras eller behandlas så att det kan återanvändas. Tidigare talade man om sopor och soptippar, men nu använder vi istället begrepp som avfall och återvinning.

Vårt hushållsavfall fortsätter att öka och uppgår nu nästan till 500 kg per person i Sverige. I begreppet hushållsavfall ingår bl.a. matavfall, tidningar, förpackningar av papper, plast, metall och glas, elektriska och elektroniska apparater, möbler, kyl/frys, trädgårdsavfall, farligt avfall (t ex batterier, glödlampor, färgrester) och liknande avfall från affärer, kontor, industrier och restauranger.

Det finns olika sätt att ta hand om avfallet, som (förutom att återanvändas i befintligt skick som t ex returflaskor) kan tas tillvara genom komponentåtervinning, materialåtervinning, behandlas biologiskt eller förbrännas till energi eller i sista hand läggas i en deponi. Farligt avfall tas om hand med särskilda metoder.

Förutom att vi får mer avfall att ta hand om så förbrukar vi alltmer råmaterial och energi p.g.a. den ökande konsumtionen. Målet är därför att så mycket som möjligt av det vi förbrukar ska kunna återanvändas eller återvinnas som material eller energi. Eftersom deponering är den minst miljövänliga metoden försöker man minska den andelen så mycket som möjligt. Under de senaste åren har materialåtervinning och energiutvinning genom förbränning ökat kraftigt medan andelen avfall som deponeras har minskat med mer än 70 % på 15 år.

För att ta hand om avfallet krävs att man organiserar insamling, transporter och återvinning samtidigt som man informerar användarna om hur och var avfallet ska lämnas. Det är ett omfattande arbete som även kostar pengar.

För att förbättra förutsättningarna för återanvändning och materialåtervinning har EU beslutat om producentansvar för en rad produkter. Producentansvaret bygger på principen "Polluter Pays" (PPP), som ingår i den s.k. Rio-deklarationen, vilken antogs av ett 100-tal länder på FN:s konferens i Rio de Janeiro 1992.

PPP innebär att den som producerar eller säljer en vara som förorenar är skyldig att stå för kostnaden när det är dags att kassera den. På så sätt läggs kostnaden för avfallshanteringen direkt på priset för produkten, vilket förväntas leda till en mer miljövänlig produktutveckling samtidigt som samhället inte längre behöver bära kostnaden för att ta hand om avfallet.

Produkter med lagstadgat producentansvar

Sverige har en ledande roll i de internationella miljödiskussionerna och redan 1975 startades bilskrotningsfonden under statlig kontroll, dit producenterna betalade en avgift som användes till en skrotningspremie för inlämnade bilar. I mitten av 1980-talet samlade vi in och sorterade batterier och glas. Under första delen av 1990-talet infördes insamling och sortering av däck, tidningar/returpapper och förpackningar av papper, plast och metall. Dessa producenter fick redan då ansvar för att organisera och finansiera insamlingen.

Därför var vi inte så främmande för EU:s direktiv om krav på (utökat) producentansvar vad gäller dessa produkter. Nytt för Sverige är dock EU:s krav på insamling och återvinning av elektriska och elektroniska produkter, som gäller från 2001. Insamlingen av elektriskt och elektroniskt avfall fortsätter att öka och ca 150 000 ton samlades in under 2006, d.v.s. ca 16,5 kg per person, vilket kan jämföras med ca 4 kg i snitt för övriga länder i Europa.

Under 2007 infördes producentansvar på "vissa radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor", som kompletterar annan lagstiftning om strålkällor, och bilskrotningsfonden ersattes av producentansvar för fordon. Den 1 januari 2009 infördes även producentansvar för batterier.

Näringslivet har gått samman branschvis och bildat s.k. materialbolag för att samordna producenternas ansvar för information, insamling och återvinning. Verksamheten finansieras bl a genom förpacknings-, inköps- och skrotningsavgifter. Materialbolagen arbetar tillsammans med kommunerna för att ordna insamlingsställen. Dessa kan vara kärl för sortering som står på bemannade återvinningscentraler eller som fastighetsnära återvinningsstationer Naturvårdsverket är den myndighet som ansvarar för tillsynen av producentansvaret, förutom för strålkällor där Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) är ansvarigt.

Indirekt producentansvar

Det som beskrivits ovan är det s.k. lagstadgade producentansvaret men det finns även andra produktområden som genom annan lagstiftning i praktiken fått ett producentansvar (alternativt ägaransvar) för vissa installationer. För att förenkla kallar vi det ett indirekt producentansvar för t ex vindkraft och bensinstationer, där det för att få tillstånd för att starta verksamheten krävs en garanti för "återställande av plats" vid framtida avveckling.

Det pågår även diskussioner inom EU och svenska myndigheter om att fler produktområden ska omfattas av producentansvar. I framtiden kan vi få producentansvar på t ex kläder, möbler och fritidsbåtar. Produkter som genererar stora volymer avfall eller på annat sätt kostar mycket för miljön om de inte tas om hand på rätt sätt.

Du hittar mer information om direkt och indirekt producentansvar för olika produkter här på Producentansvarsguiden. I ordlistan finns förklaringar på vanliga begrepp som används inom producentansvar och återvinning.

(källa: Statistik 2006 Avfall Sverige)